kultursamfundet

När jag som barn gick igenom mina föräldrars skivsamling var den full av cd-boxar. Det bästa från 50-talet, det bästa från 60-talet, det bästa från 80-talet (av någon anledning utelämnades 70-talet) och så vidare. Även en och annan avdankad artist som behövde sälja skivor letade sig in bland boxarna. Senare, när jag började köpa egna skivor, hände det att en box letade sig in i mitt synfält, men de förpassades snabbt till kategorin ”sånt som gubbar köper” och jag hade en bild av både boxar och boxköpare som fast i det förflutna. Hopplöst förbi och med en musiksmak så stagnerad att de istället för att upptäcka nytt väljer att köpa musik de redan har fast i nytt format. Det är lätt att fnysa åt Rolling Stones- och Springsteen-turnéer, samtidigt som man inbillar sig själv att man minsann inte ägnar sig åt nostalgiskt tillbakablickande. Fram tills fenomenet drabbar en själv och det man lyssnat på.

14 Iced Bears spelar? The Pastels släpper nytt? The Flatmates skaffar en ny sångerska och återförenas? Cherry Red släpper en samlingsbox med fem skivor brittisk 80-talsindie? Kanske en bok om modet under den tiden? Count me in! Nu var jag visserligen inte med när det begav sig, utan hoppade på tåget ungefär 10 år efter att det stannat. Men hur många av de som såg Stone Roses på Hultsfred förra året var egentligen med under Madchester-eran?

Vi behöver inte ens gå så långt tillbaks i tiden. Samlings- och sammanställningsivern kryper närmre än så. Förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder, som startades i höstas, arbetar nu med en bok om den svenska oberoende musikscenen under åren 1996-2002. Än så länge består den publika delen av detta arbete av en blogg med namnet ”Samtidigt i ett annat rum”, där personer som var aktiva under denna tid får presentera sina topp 10-listor av det som då gavs ut. Och plötsligt är det min musiksmak som tycks ha stagnerat. Eller så var jag bara 15 år före de som nu kommer att upptäcka band som Pluxus och By Coastal Café. Jag väljer att tro det senare och konstaterar nöjt att jag hade fel. Nostalgi är inget hinder för att upptäcka ny musik.

Så länge jag kan minnas har jag lidit av en extrem variant av fomo, både innan jag hade hört talas om begreppet och nu när det känns lika slitet och daterat som uttrycket guilty pleasure. Den slet i mig när jag bodde i Leksand, jag missade ju allt eftersom ingenting hände där. Den lät mig aldrig slappna av när jag bodde i Göteborg, Sveriges indiepopmecka.

Att bo i en relativt liten stad som Malmö underlättar livet som fomotiker. Det är väldigt sällan två riktigt intressanta spelningar krockar, och när det händer är det oftast så nära mellan spelställena att man hinner se båda ändå. Det finns till och med andningsutrymme mellan de omissbara händelserna, ibland dessutom alldeles för långt.

Vidgar man sitt synfält till att inkludera Köpenhamn börjar det bli svårare. Andrummen blir färre och mindre, krockarna blir fler. Så oftast väljer jag helt enkelt att blocka Köpenhamns närhet ur mitt medvetande. Detta har funkat bra under ganska lång tid, och jag har inte haft några alltför allvarliga sjukdomsutbrott på senare tid. Tills nu.

Nästa vecka åker jag till New York, och igår gjorde jag misstaget att kolla efter spelningar att gå på när jag är där. Av någon anledning hade jag inte räknat med det löjligt stora antalet spelningar som skulle uppenbara sig. Detta i sig skulle inte behöva vara något problem, för alla spelningar är ju inte fomo-utlösare. Men en närmre titt visade att problemet inte skulle vara att hitta bra spelningar, utan hur man skulle kunna välja bort så många. För hur väljer man mellan Sauna, Camera Obscura och Pale Lights?! (Ja, de spelar alla samma kväll, en vanlig måndag dessutom.) Det är nog för att jag ska få både stressutslag och sömnsvårigheter. För att inte tala om alla spelningar som är precis innan jag åker dit, eller de som är samma dag jag åker hem. Det är nog bäst att jag bor kvar i Malmö ett tag till.

I egenskap av relativt nybliven frilansskribent har jag dragit några lärdomar, av dessa är kanske vikten av att ha bra kollegor omkring sig den största. Lyckligtvis hade jag redan den som skulle visa sig vara min både bästa och närmsta kollega på väldigt nära håll. När han inte är upptagen med djupsömn under sin fotpall har Burra uppenbarat sig som en alldeles utmärkt, och dessutom konsekvent, musikkritiker. Hans omdöme sviker aldrig, och även om våra åsikter ofta skiljer sig åt är han orubblig. Minsta antydan till en distad gitarr kan få honom att förkasta en hel skiva. Dock är hans strategier för betygssättning i skala 1-5 är väl utvecklade:

1. Springa iväg till en ”safespot”, exempelvis under ovan nämnda fotpall eller i buren, för att gömma sig med skälvande nos.

2. Sitta stelt upprätt, spärra upp ögonen och placera sig tryggt bakom soffbordets ena ben.

3. Även en 3a kräver att man sitter tryggt bakom soffbordsbenet, men ögonen är halvslutna och kroppen svajar lätt i takt med musiken.

4. Nu börjar det bli riktigt bra och det räcker inte att hålla sig i vardagsrummet. Istället skuttas det in i köket, arbetsrummet, eller var jag valt att sitta och uppmärksamt tuggas det på en bit papp eller vad som kan tänkas finnas till hands.

5. En femma har sanningen att säga endast delats ut en gång av denna hårda kritiker. Men då var han desto tydligare. 5an inleds precis som en 4a, men med musik så bra tas tillfället i akt att lägga sig ned vid mina fötter och sova gott. Vilket kan förklara varför han föredrar folkpop.