kultursamfundet

är oftast inget stort fan av performancekonst, många gånger blir man ju mest rädd för att bli indragen i något och tänker på hur obekväm man skulle känna sig. men bill drummond (behöver väl ingen närmre presentation, men om ifall att kommer här en kortversion: klf, bränna en miljon pund, voila!) är ju för stort för att missa, lucky me att han kom nu till lag istället för i april (inaskad) när jag inte hade kunnat gå. upplägget var att han först gav en ganska lång bakgrundshistoria, aka sales-pitch, kring sitt projekt/verk/vad man nu vill kalla det. läs mer här och här. del två var att han sålde bitar (20 000 à $1) av verket a smell of sulphur in the wind av richard long. oh how i wanted en liten bit! men bankiren fick slut på dollar precis när jag kom fram (ja, man var tvungen att växla, till en något ofördelaktig kurs dessutom i might add). det bästa med hela kvällen var nog pratet om att rita saker/skriva sitt namn på stadskartor och sedan gå efter det, måste provas!


drummond med resterna av a smell of sulphur in the wind


välförpackat på ryan air


det förlorade konstverket

kanske borde växla in tian & skicka till honom, för att sedan dokumentera det hela på bloggen? eller försöka spåra alla bitar och sätta ihop dem igen?