är feminismen på väg ur sin backlash? (en essä)
Som Susan Faludi visade i sin bok Backlash, vilken kom i början av nittiotalet, har feminismens framsteg följts av perioder av nergång. De senaste åren har vi här i Sverige kunnat märka en backlash, med ett hårdare diskussionsklimat och där en så enkel sak som att kalla sig feminist har lett till grova påhopp.
I ungefär samma veva som boken Backlash kom bredde även en ny sorts feminism ut sig, kanske framför allt i de yngre leden. I Sara Marcus bok ”Girls to the front”, som är en historieskrivning över riot grrrl-rörelsen, beskrivs hur man, mitt under en ”backlash” skapade något nytt, en egen version av feminism.
Hur mycket jag än önskat att jag var med då, under det tidiga nittiotalet, var jag trots allt för ung, omedveten och geografiskt bortkopplad för att ta del av riot grrl. Men på sista tiden har jag börjat undra om jag inte istället är i tid till en annan rörelse?
I samband med internationella kvinnodagen publicerades i år, precis som alla andra år, en hel drös med statistik över och kartläggningar av kvinnans ställning i världen. Men något tycks ändå vara annorlunda i år jämfört med tidigare år. Vad som ändrats är svårt att sätta fingret på, men kanske är det ett större engagemang som ger sig till känna. Inte från politiskt håll, men utifrån och från kultursidorna. Ramaskriet som uppstår när Torsten Flinck tar Gina Dirawi på baken är bara ett av många exempel.
Att säga att de senaste åren inneburit en backlash för feminismen är inget kontroversiellt påstående. Feminismen gick från att ha varit institutionaliserad och figurera i maktens egna korridorer, till att bespottas i kommentarsfälten och på flashback.
I början av 2000-talet skulle alla kalla sig feminister, till och med klassiska gubb-gubbar som Göran Persson, som nog aldrig funderat över frågan på eget bevåg. Kanske är det som det sades i programmet I vaginani, att lanseringen av Feministiskt Initiativ 2005 var startskottet till en förändring. FI stod för en annan sorts feminism än den gängse ”jämställdhetsfeminismen”, man var mer obekväma och ville ta upp antirasism och sexualitet under samma paraply, med andra ord föra intersektionaliteten ut från akademin och in i politiken. Det dröjde inte länge innan FI drogs ned av medierna, och med detta var även feminismens nedgång ett faktum. Säkert är att hela det politiska klimatet förändrades inför och i samband med regeringsskiftet 2006. En kraftig politisk omvälvning präglade hela samhället, inte minst det politiska samtalet.
De senaste åren har många knappt vågat kalla sig feminister i offentliga sammanhang, av rädsla att bli påhoppade, men nu verkar reaktionen ha kommit. Feministiska grupper tycks vara mer organiserade, och tar därför större plats. I Malmö startade till exempel Ladyfest igen 2010 efter att ha legat nere några år, Malmös Feministiska Nätverk ordnade i höstas en hel helg av Feministiskt Forum. Och årets Internationella kvinnodag uppmärksammades över alla breddar.
Till skillnad från den förra vågen av ”offentlig feminism”, som till stor del utspelades på den politiska arenan, tycks nu granskningen i första hand ske på kultursidorna. Nu är det på kultursidorna man granskar hur den arabiska våren påverkat kvinnors ställning i mellanöstern, lyfter frågor som klubbscenens jämställdhet och granskar såväl strukturer som behandlingen av kvinnor.
Den våg som började för kanske två år sedan börjar nu bli mer och mer synlig utanför de egna leden, med följden att den sipprar in i medierna.
Det tycks som att saker och ting åter har börjat röra på sig i den offentliga sfären. Begrepp som klass och kön kommer tillbaka. Förändringen tycks komma från det håll där backlashen en gång startade, inte från politiken, utan från journalistiken. Man lyfter upp feministiska frågor i stort och smått. Det börjar återigen bli en självklarhet att alla kallar sig feminister. Man börjar tala om ett patriarkalt förtryck efter flera år av huvudet i sanden. Dessutom lyfter man klassfrågor, man talar om jämställdhet för alla och inte bara för priviligerade kvinnor som har råd med städhjälp.
Istället för att låta internettroll och ”jämställdister” obehindrat ösa ur sig sina åsikter bemöter man dem. En så enkel sak som att man från mediers håll adresserat frågan om de fria kommentarsfälten stärker feminismen från journalistiskt håll.
Debatten om hen är vid det här laget uttjatad, men vad man istället bör tala om är varför den förs. Det känns otänkbart att den skulle ha fått sånt genomslag för bara ett eller två år sedan, nu fyller den spaltmeter efter spaltmeter. I Nöjesguiden ställer man sig frågan om det bara är ”jakten på klick” som drivit debattenii, men när min egen mamma refererar till mig som hen för att understryka en poäng inser jag att den går betydligt djupare än så.
Eller är det så enkelt att jag själv följer debatten mer? Jag är ju själv en del av samhällets strömningar, hur gärna jag än vill tro att jag agerar helt självständigt. Även om feminism alltid varit självklar för mig hade jag många år som ”avpolitiserad”, där jag trots att mina åsikter inte förändrats bara inte var lika engagerad. Men samhället har blivit mer politiskt, och att sitta hemma och titta på den senaste HBO-serien känns inte längre som ett alternativ.
Inte för att det är smooth sailing hela vägen för feminismen. Fortfarande tycks det vara socialt accepterat i de flesta läger att håna en tjej för att hon inte rakat sig under armarna.iii Det verkar inte ens ses som något konstigt, har man hår under armarna har man ju inte uppfyllt sin kvinnliga plikt. Skillnaden är att påhopp av detta slag genast uppmärksammas, att man inte kommer undan.
Allt detta sammantaget är kanske inte nog för att identifiera en fjärde vågens feminism, men det är utan tvekan feminism 3.1. Man tar inte upp helt nya frågor, men har definitivt vidareutvecklat de som restes med tredje vågens feminism. Det må vara en klyscha, men är det någon mer än jag som efter de senaste dygnen känner för att sluta raka sig under armarna?
iiNöjesguiden nr 2 2012, s. 20