kultursamfundet

Så länge jag kan minnas har jag lidit av en extrem variant av fomo, både innan jag hade hört talas om begreppet och nu när det känns lika slitet och daterat som uttrycket guilty pleasure. Den slet i mig när jag bodde i Leksand, jag missade ju allt eftersom ingenting hände där. Den lät mig aldrig slappna av när jag bodde i Göteborg, Sveriges indiepopmecka.

Att bo i en relativt liten stad som Malmö underlättar livet som fomotiker. Det är väldigt sällan två riktigt intressanta spelningar krockar, och när det händer är det oftast så nära mellan spelställena att man hinner se båda ändå. Det finns till och med andningsutrymme mellan de omissbara händelserna, ibland dessutom alldeles för långt.

Vidgar man sitt synfält till att inkludera Köpenhamn börjar det bli svårare. Andrummen blir färre och mindre, krockarna blir fler. Så oftast väljer jag helt enkelt att blocka Köpenhamns närhet ur mitt medvetande. Detta har funkat bra under ganska lång tid, och jag har inte haft några alltför allvarliga sjukdomsutbrott på senare tid. Tills nu.

Nästa vecka åker jag till New York, och igår gjorde jag misstaget att kolla efter spelningar att gå på när jag är där. Av någon anledning hade jag inte räknat med det löjligt stora antalet spelningar som skulle uppenbara sig. Detta i sig skulle inte behöva vara något problem, för alla spelningar är ju inte fomo-utlösare. Men en närmre titt visade att problemet inte skulle vara att hitta bra spelningar, utan hur man skulle kunna välja bort så många. För hur väljer man mellan Sauna, Camera Obscura och Pale Lights?! (Ja, de spelar alla samma kväll, en vanlig måndag dessutom.) Det är nog för att jag ska få både stressutslag och sömnsvårigheter. För att inte tala om alla spelningar som är precis innan jag åker dit, eller de som är samma dag jag åker hem. Det är nog bäst att jag bor kvar i Malmö ett tag till.